Dagens kollega!

Kollega 1 berättar om någon som har skyddad identitet för egen del och för sina barn.

Kollega 2 svarar: "Är det en utlänning inblandad?"

Godmorgon Alla Barn!

Okej.Då är det dags att börja jobba igen.Har spenderat två dagar med kollegor under denna första vecka då skolan är tömd på elever.Jag ska jobba terminen ut i egenskap av bildpedagog.Tror aldrig att jag känt mig så mycket som en vikarie förut.Inte ens när jag började vikariera på samma skola förra terminen.Har fått en ny kollega som ska leda arbetslaget och som arbetat på skolan tidigare.Hon ser mig sällan i ögonen när hon pratar med oss som arbetslag utan tittar liksom bortom mig på de andra.Trodde jag inbillade mig först men efter att medvetet ha testat så upptäckte jag att det faktiskt stämde.Igår stod jag i en fikakö när en lärare hejade på personen framför med orden:"Ja jag får väl ställa mig sist i kön då." och ställde sig...framför mig?!Näe.Det har känts sådär får jag erkänna.Sen är jag ju inte så intresserad av att umgås heller.Kallpratet går mig på nerverna.Skolkatalogsfotograferingen är jag gärna utan.Sätt mig under "Frånvarande".Men arbetslaget...man vill att det ska flyta på där åtminstone.Suck.

I dagens Smålands Dagblad...

Min mamma berättar samtidigt om "Skrattbomben", en man i hennes födelsestad Finspång, som i slutet av 50-talet var vida känd för sitt mycket speciella skratt. En lokalkändis kan man säga. En dag skrattade han dock en gång för mycket och fick en planka i skallen av en mycket irriterad arbetskamrat på bygget där han jobbade. Det tog tyvärr så illa att "Skrattbomben" segnade ner och dog.

Dagens dikt.

Jag hittar en dikt hemma i Småland som jag har skrivit nån gång för längesen. Jag noterar mitt lite högtidliga ordval (vrång) och tänker på att det är fint med kultur. Håll i hatten och ta emot min tolkning av min egen vardag som barn en gång under tidigt 80-tal:

Jag sätter mig i en liten vrå

När mamma är för vrång

Jag tänker att jag hör en sång

Men vad har de att göra (med) vrån